Joker: Folie à Deux – Varför delar den publiken?

Joker: Folie à Deux är en ovanlig uppföljare som blandar psykologisk thriller, rättegångsdrama och musikal i en form som medvetet skaver. Det gör filmen intressant även för den som inte gillade första delen, eftersom den inte försöker spela säkert utan snarare testar hur långt Joker-figuren kan dras innan allt börjar glida isär. Här går jag igenom handlingen utan onödiga spoilers, varför filmen väckte så starka reaktioner och vad du faktiskt bör förvänta dig innan du sätter igång den.

Vad filmen faktiskt är

Jag ser den här filmen mer som en genreblandning än som en vanlig superhjälteuppföljare. Den är byggd som en musikalisk psykologisk thriller med kriminaldrama i botten, och just det valet gör att den känns mer riskabel än franchise-lik.

Jukeboxmusikal betyder här att filmen använder redan kända låtar för att bära känslor och tolkningar i stället för att luta sig på ett helt nytt musikpartitur. Det är inte bara en estetisk detalj; i den här typen av film blir musiken ett sätt att visa hur huvudpersonen uppfattar världen snarare än hur världen faktiskt ser ut.

Det är också därför Arthur Fleck inte längre fungerar som en renodlad skurk i klassisk mening. Han är fortfarande centrum, men berättelsen intresserar sig lika mycket för hans självbild som för hans brott, och det är där uppföljaren börjar gå sin egen väg.

Handlingen håller sig i psyket snarare än på gatan

Arthur sitter instängd på Arkham och väntar på rättegång för sina brott, men filmen gör klokt i att inte låta det juridiska spåret bli huvudnumret. I stället låter den mötet med Lee Quinzel, filmens version av Harley Quinn, dra in honom i en relation som först ser ut som räddning och sedan mer och mer liknar en gemensam nedåtspiral.

Det som gör deras dynamik intressant är att den inte presenteras som enkel romantik. Jag tycker snarare att filmen använder deras kontakt för att visa hur två människor kan förstärka varandras illusioner, särskilt när båda har ett behov av att bli sedda som något större än de är.

Titeln syftar på folie à deux, en psykiatrisk term för en delad vanföreställning mellan två personer, och den idén ligger nästan som en motor under hela filmen. Sångnumren förstärker det här greppet, eftersom de ofta fungerar som inre utspel snarare än traditionella musikalnummer.

Det är alltså inte en film som driver framåt genom yttre händelser hela tiden. Den driver framåt genom skiftningar i identitet, lojalitet och självbedrägeri, och just där blir tonen viktigare än själva intrigen.

Det är också därför publikens reaktioner blev så olika.

Varför filmen delar publiken mer än den förenar den

För mig är filmens största styrka också det som gör den mest frustrerande för många tittare: den vägrar leverera den sorts eskalering som många förväntade sig. I stället för att bygga vidare på kaoset från den första filmen väljer den ett långsammare, mer kontemplativt och ibland nästan kyligt spår.

På Rotten Tomatoes låg både kritikernas och publikens omdömen runt 31 procent, vilket säger en hel del om hur tydligt den gick emot förväntningarna. Det är inte en film som försöker vara omtyckt av alla; den testar snarare hur långt en publik är villig att följa med när en känd figur plötsligt används för att ifrågasätta hela idén om vad vi trodde att vi skulle få.

Jag tycker att det är här filmen blir mest intressant att prata om. Den är inte misslyckad bara för att den splittrar, men den kräver att man accepterar att en uppföljare också kan vara ett motargument mot sin egen framgång.

Nästa rimliga fråga är därför inte om filmen är djärv, utan om den faktiskt håller ihop när skådespelare, musik och regi ska dra åt samma håll.

Skådespelet och musiken gör mycket av jobbet

Joaquin Phoenix bär fortfarande filmen med den där obekväma blandningen av skörhet och hot som gör Arthur Fleck så svår att läsa. Lady Gaga ger Lee Quinzel en annan energi än vad många väntar sig: mindre rent kaos, mer kontroll, vilket gör att relationen mellan dem får en obehaglig precision.

Runt dem finns en birollsensemble som hjälper filmen att kännas större än ett rent tvåpersonersdrama. Brendan Gleeson, Catherine Keener och Zazie Beetz tillför motstånd, skuld och social friktion, och det behövs eftersom filmen annars hade riskerat att bli för instängd i sin egen symbolik.

Det jag uppskattar mest är att musiken inte används som pynt. Den fungerar som ett verktyg för att visa vad Arthur tror om sig själv, vad han vill att andra ska tro, och hur snabbt de två sakerna går isär.

Regin håller samtidigt fast vid en tydlig idé: filmen ska inte kännas bekväm ens när den är som mest stiliserad. Det gör att varje stark scen också får en viss efterklang, och därifrån blir jämförelsen med första filmen nästan oundviklig.

Så skiljer den sig från första Joker

Det enklaste sättet att förstå uppföljaren är att ställa den bredvid den första filmen. Då blir det tydligt att det inte bara handlar om fler scener med samma figur, utan om en helt annan typ av berättande.

Det här är också skälet till att vissa tittare upplever filmen som tunn, medan andra ser den som modig. Om du går in och väntar dig en rakare fortsättning på samma energi kommer den sannolikt att kännas avväpnande; om du däremot accepterar att den vill vara ett experiment blir den betydligt mer meningsfull.

Med den skillnaden på plats blir nästa fråga mycket mer praktisk: vem är filmen egentligen gjord för?

Vem den passar för och hur du bör se den

Om du vill få ut mest av filmen skulle jag gå in med tre förväntningar klara från början: den är långsammare än många tror, den använder musik som berättande verktyg och den försöker inte ge en enkel moralisk slutsats. Det här är en film för tittare som uppskattar när en välkänd figur vrids ett steg längre än tryggheten tillåter.

• Välj den om du gillar psykologiska karaktärsdramer där ton och idé väger tyngre än action.
• Välj den om du tycker att musik kan användas för att visa splittrad verklighetsuppfattning, inte bara för att underhålla.
• Vänta med den om du vill ha en mer klassisk skurkresa, fler tydliga payoff-scener eller ett snabbare narrativ.
• Se den gärna när du är inställd på att filmen vill utmana snarare än charma.

Min egen läsning är att filmen fungerar bäst när den ses som en omförhandling av Joker-myten, inte som en standarduppföljare. Då blir också dess svagheter lättare att läsa som konsekventa val i stället för rena misstag.

Det som blir kvar efter eftertexterna är frågan om identitet

Det som stannar kvar hos mig är inte en enskild twist, utan hur filmen använder relationen mellan Arthur och Lee för att tala om identitet, projektion och vad som händer när en människa bara får finnas genom sin offentliga figur. Det gör filmen mindre lättälskad, men också mer långlivad i samtalet kring den.

Om du ser den med rätt glasögon blir Joker: Folie à Deux inte en film som försöker behaga, utan en film som försöker säga något om hur karaktärer blir symboler och hur symboler i sin tur börjar styra människorna bakom dem. Det är en ovanligt obekväm idé för en stor studiofilm, och just därför är den fortfarande värd att diskutera.

Mitt råd är enkelt: gå in för att förstå en psykologisk tolkning av Joker, inte för att få mer av samma sak. Då blir filmen betydligt mer intressant än om man mäter den mot det säkra alternativet den aldrig ville vara.